babyiscoming.blogg.se

Jag älskar mitt barn så otroligt mycket. Jag blir förundrad över hans ansiktsuttryck, över hans näpna mun och vakna blick. Han tittar och kärleken inom mig växer.. Det är underbart, det är fint att jag jag blev nygift och mamma inom loppet av två månader.. Kärleken har tio-dubblats i lilla familjen Kling och den gjorde det efter några intensiva timmar på förlossningen..

Och det måste jag skriva, jag är tacksam över att min igångsättnings förlossning (i v.36+3) gick så bra som den gick. Att han ville komma ut den vaginala vägen trots min plötsliga rädsla för smärta.. Jag är tacksam att min kropp hjälpte mig igenom den upplevelsen. Och att han efter ca 6 h var ute..

 

Men bäbisbubblan är inte bara rosa moln, den är läckande bröst, den är massor med trötthet, och en förvirrad Emelie som försöker vänja sig vid mammalivet. Jag är verkligen 100 % lycklig över att få vara Mamma till Noa. Men jag är inte trygg i den rollen än. Känner mig osäker. Någon som känner igen sig? Förlossningen och barnet är en sådan stor omställnig att det är svårt att landa. Efter förlossningen sitter man där med en kropp som känns lite trasig.. Stygn i underlivet, en rädsla för att ens gå på toaletten och bajsa. Är det inget mer som går sönder då? Inte, är det säkert? Ett nytt litet barn och ett ansvar och en kärlek som känns överväldigande. Hormonell är bara förnamnet, lyckan letar sig till hjärtat och får det varmt i magen. Men lika fort bränner tårar bakom ögonlocken. Ett litet barn, så litet. Det är vi som har ansvaret nu. Det är vi som ska ta hand om dig Noa. Jag frågade min man igår, tror du att han känner sig älskad? För det tror jag. Jag älskar att säga orden "Mamma älskar dig" till honom. Ni vet när man känner ren och skär renhet över vissa saker, när det är så äkta att det gör ont.